Etikettarkiv: Ursprung

Sökande efter livets mening – Del 2

Meningslöshet eller en transcendent Skapare

Vår filosof hade i föregående kapitel funnit sig ett svar, men också en fråga. Svaret på “finns en mening med livet” är antingen “nej” med all den förtvivlan som följer, eller så är det “ja”, men förutsätter ett ursprung till denna mening – ett ursprung som i sin tur är kopplat till vårt ursprung. Detta är egentligen ganska logiskt, insåg han, eftersom “anledningen till att vi finns” (alltså meningen med livet) måste komma före själva faktumet att vi finns. Orsak föregår verkan, som man säger i filosofin. Men det svaret hade också väckt en ny fråga: Vad har orsakat vårt liv, och för vilket syfte?

Det svaret som stod närmast till hands i biologin var självfallet föräldrarna. De bestämde sig för att agera på ett sätt som kunde skapa mig, tänkte vår filosof med bultande saknad i sitt hjärta. Samtidigt slog det honom att föräldrarna inte hade en aning om att han skulle bli just han, med sina talanger och brister. Det slog honom också att hans föräldrar nog inte hade haft så mycket plan eller syfte med hans liv innan han existerade – han var inte ett planerat barn. Om meningen med livet, och därmed också värdet i livet, hängde på hur väl ens föräldrar planerat ens liv, eller hur mycket föräldrarna önskade att få ett barn, så skulle det självfallet skapa en ganska mörk människosyn i jämförelse med likavärdesprincipen. Han drog sig till minnes de folk som genom historien satt ut sina barn i skogen, eller kulturer där man offrat barn. En blandning av sorg och vrede infann sig en kort stund i hans hjärta – men han var ändå tvungen att tänka tanken att om det inte finns en mening med livet för varken barnen i fråga eller föräldrarna, finns det knappast heller något fel med den ondskan.

Nu kanske du som läsare funderar över vad kopplingen är mellan “meningen med livet” och människovärdet? Som filosofen kommit fram till i föregående kapitel, så bestäms ett objekts värde av en Värderare (en handelsman) – värde är något relativt, något som föds ur relationella och tänkande varelser. En tavlas värde bestäms utifrån dess skönhet för de som ska beskåda den, eftersom meningen med tavlan, som dess målar-skapare bestämt, är att beskådas. Ett verktygs värde bestäms utifrån dess användbarhet, eftersom meningen med verktyget är att hjälpa till i arbete. På samma sätt som både tavlors och verktygs värden är nära sammankopplade med deras mening och deras syfte, så är människovärdet baserat på meningen med människans liv. Om ingen mening finnes, finns heller inget människovärde annat än det vi godtyckligt bestämmer. Han hoppade över det steget i sina tankar – för honom var det självklart efter alla gånger han i livet kopplat meningslöshet till värdelöshet och vice versa.

Men föräldrarna är ju faktiskt ursprunget till just mig, tänkte vår tänkare. Ändå visste de inte att just jag skulle bli jag – alltså kan inte mitt syfte vara personligt om de är mitt enda ursprung. Då bestämde han sig för att gå ett steg längre i tanken – finns det ett mer allmänmänskligt syfte att förhålla sig till? Kanske inte ett syfte för just varje enskild persons existens, men människans? Vad skapade människan som art, snarare än just individen?

Vad var det som hade skapat det mänskliga väsendet? Evolution, svarade mannen instinktivt. Naturen skapade mänskligheten. Han skrev på sitt papper ”Vi blev skapade av Naturen för att…”, men stannade. Han insåg att han hade använt ordet ”natur” med ett stort ”N”, vilket innebär att han gav den ett namn som om den vore en person. Han försökte avsluta meningen. Vad för resonemang hade naturen för att skapa oss? Han kunde inte komma på något. Resonemang måste komma från något som kan resonera överhuvudtaget, men han kände enbart till mänskligheten som kunde göra detta. Det är därför människan kallas kreativ, drog mannen som slutsats. Vi kunde skapa saker för att vi kunde ge dem ett syfte, med ett resonerande sinne. Om vi är skapade av naturen, så har vi varken syfte eller mening, för naturen är inte kapabel att ge syfte eller mening.

Vår man höll på att bli desperat. Om skaparen är den enda som kan ge oss ett syfte, och vår skapare är naturen som inte kan ge oss detta, så har vi ingen anledning att leva. Full av sorg vände han sig till slutsatsen att det inte finns någon mening med livet. Han klarade inte av att tänka på det, han var tvungen att ta en promenad och få lite luft. Han tittade ut genom lägenhetens fönster för första gången under dagen, och han insåg att det höll på att bli väldigt sent. Solen höll åter på att gå ner. Han tyckte att detta var mycket skönt; solnedgången var trots allt mycket lugnande och vacker. Han bytte från morgonrock till riktiga kläder. Han lämnade lägenheten i all hast i ett försök att komma undan de obehagliga tankarna så fort som möjligt. Ju mer han tänkte på att lämna tankarna bakom sig, ju mer hann de upp honom. Eftersom han bodde i småstadens utkant, kom han snart ut på ett stort fält, med en liten kulle i mitten. Han gick mot kullen, medan han beundrade landskapet omkring honom. Gräset svajade mjukt, smått skimrandes i solljuset: Det hade tydligen regnat under dagen. Han kom fram och satte sig ner utan att bekymra sig om det våta och kalla gräset. Medan han bevittnade himlen skifta färg från blå till gul, från gul till rosa, häpnade han över naturen.

En tanke slog honom. Naturen är också en produkt, precis som mänskligheten. Naturen är som en fabrik som producerar och väljer ut saker, därför kallas det naturligt urval. Men en fabrik måste också skapas, den måste ha blivit byggd av någon intelligent. Såvida inte naturen är intelligent, måste det finnas en skapare för att det ska finnas en mening med livet. Är naturen intelligent och kreativ? frågade mannen sig själv. Nej! Den arbetar i system, systematiskt. Det är en fabrik som arbetar. Han letade efter en penna och något att skriva på. Han hittade både ock; pennan i jackan, och en servett. Det var samma servett som han hade använt för dikten den föregående dagen, och medan han vek upp servetten skrattade han åt dikten. Han skrev ner följande; ”Antingen så finns det ingen mening med livet, eller så blev naturen skapad av någonting.”. Han la tillbaka servetten i fickan, och fortsatte bevittna skyn. Stjärnor lyste många och mycket klart här ute, utanför staden. Han ville fortfarande slåss mot påståendet att det inte finns någon mening med livet, och därför valde han att överväga att naturen var skapad. Övervägandes just det, ändrades hans syn på stjärnorna. Vad som än skapat dem var ett kreativt geni, en konstnär. Det kändes konstigt att tänka ”Vad” när egenskaperna var så mänskliga. Han bestämde sig för att använda ”vem” i sina tankar.

Mannen beslutade sig för att han varit ute länge nog; Två timmar hade passerat och solen hade gått ner bortom horisonten för länge sedan. Han gick tillbaka till sin lägenhet i fullständig tystnad, med få tankar. Han slappnade av lite, med vetskapen att han skulle återuppta arbetet när han kom hem. Kvällen var skön, med perfekt temperatur och ljussättning. Lukten från regnet låg fortfarande kvar i luften; luften kändes så ren, och det fanns inga orosmoment, inte ens när han kommit till stadens utkant. Allt var lugnt.

Återigen satte han sig ner, den här gången vid en sen timma. Han tog upp servetten och skrev ner på papper det som han skrivit på den innan. Nu visste han att han var tvungen att komma på vem som skapat naturen och indirekt honom själv, och han behövde också veta av vilken anledning. Vad kunde han möjligtvis veta om skaparen? Kunde det skapade berätta något om honom? Kunde naturen visa vem som var dess formgivare? Det var den tvungen till, som en målning visar en del av konstnären. Till att börja med var han tvungen att separera skaparen från skapelsen. Målaren blir inte tavlan, även om den visar en del av hans egenskaper. På samma sätt blir inte skaparen skapelsen, naturen. Han drog sig till minnes vad han lärt sig i naturkunskapen; Universum består av de grundläggande egenskaperna tid, rum och materia. Skaparen måste stå bortom dessa, han är tvungen att vara större, och inte begränsad av dessa; annars skulle han vara del av det skapade. Han måste vara oförstörbar och odefinierbar av våra lagar om materia. Han kunde inte vara begränsad av rum, vilket innebär att han inte skulle ta någon plats. Han skulle kunna färdas i oändlig hastighet, vara överallt och ingenstans. Han kunde inte begränsas av tid. Han skulle vara utan början och slut. Oändligheten och vidare, evig. Han skulle enligt vår standard ha all kraft och makt. Eftersom han skapat naturlagarna, borde han också kunna bryta dem. Eftersom han skapat fabriken, kan han förstöra den eller bygga om den. Så vitt vi kan förstå skulle han vara allsmäktig. Vår filosof fick huvudvärk av att försöka skapa en bild i sitt huvud av detta eviga, immateriella, allsmäktiga väsende. Inte att undra på – immateriella saker är svåra att föreställa sig!

Vem än skaparen kunde tänkas vara, måste han vara mer  kreativ än någon av hans skapelser, smartare, visare, mer empatisk, godare, mer rättvis och så vidare – eller åtminstone förstå koncepten bättre. Hur skulle en programmerare kunna skapa en robot som var smartare än honom själv? Det skulle inte vara möjligt. Kanske skulle den vara bättre på enskilda uppgifter, specialiserad för dessa, men som en fullständig skapelse skulle den inte kunna överglänsa skaparen. Smartare än Einstein, visare än Yoda (han skrattade åt sitt eget intresse för Star Wars, och liknelsen), och mer rättvis än någon domare. Han kunde inte mutas (både för rättvisans skull, men också eftersom det är svårt att hitta något man skulle kunna muta en allsmäktig varelse med). Vår filosof insåg att han tänkte på någon form av gudom. Han frågade genast; Kan det finnas flera gudar, eller bara en? Han funderade en stund. Hans tankar kring vem eller vilka de transcendenta skapelsevarelserna kan tänkas vara förtjänar ett eget kapitel – för tillfället får vi nöja oss med följande slutsats;

Antingen finns ingen mening med livet, eller så är världen och/eller människan skapad av en (eller flera) immateriell, evig, icke-rumslig och allsmäktig varelse som ger oss en mening.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Sökande efter livets mening – Del 1

Meningslöshet eller ett meningsfullt ursprung

Orden upprepades om och om igen i hans huvud: ”Du är värdelös!” Hela hans jag ville motsäga de tre orden, men ändå kunde han inte finna någon anledning till att de inte skulle stämma. Varje gång han funderade över meningen med livet kom han fram till samma slutsats; Det finns ingen mening, inga anledningar och ingen orsak. Hur kunde han då ha något värde, överhuvudtaget? Han kunde inte skaka av sig tankarna medan han stirrade ut genom fönstret i den nästan tomma tågvagnen. En äldre dam satt tyst i andra änden av vagnen, med glasögon hängandes på nästippen. Hon hostade våldsamt en liten stund, så våldsamt att hon vek sig dubbel och endast den vita bollen av hår på hennes huvud syntes. När hon satte sig upp igen, upptäckte han en bok som vilade i hennes händer. Den läderinbundna bokens titel var osynlig för vår deprimerade man. Boken hon läste måste antingen ha varit en komedi eller en romantisk novell, för damen kunde inte sluta le. Det var något irriterande för vår passagerare att den här kvinnan kunde vara så obekymrad när han själv kämpade med livets mening. Han vände sig mot fönstret igen för att finna att spegelbilderna nu var tydligare. Han kunde se en man sitta bara några steg därifrån. Mannen tittade också ut genom fönstret med ett bekymrat ansiktsuttryck. Hans gråa rock och mörka hår ingav en perfekt bild av en tyngd man. ”Äntligen! Någon som är vettig!” tänkte han för sig själv, eftersom han antog att mannen antingen la märke till livets svårigheter eller ännu bättre; kanske funderade även han över livets mening? Något tröstad av tanken att han inte var helt ensam med sorgsna tankar, såg mannen förbi spegelbilderna för att se solen gå ner. Han kom på en klent inspirerad dikt:

Solen går ner, än en gång,
Om och om igen, samma sång,
Har solnedgången varit annorlunda?
Eller tar den alltid samma runda?

Han skrev ner den, enbart ämnad för sin egen underhållning. Han tyckte alltid att det var roligt att titta på gamla, enligt hans egen åsikt dåliga, dikter och tänka att det åtminstone var hans hjärta som talade, även om orden inte alltid kom ut som de skulle. Han lade ner servetten han skrivit dikten på i fickan, och påmindes än en gång om vad han hade tänkt på. Det spelade ingen roll vad han gjorde med sitt liv: Nästan helt säkert hade någon gjort det förut. Även om vissa detaljer av handlingen skulle vara annorlunda på grund av tidsåldern, hade det förmodligen gjorts tidigare fast på ett annat sätt. Kunde man någonsin göra något helt nytt? Skapa en helt ny ton, en som aldrig tidigare funnits? Kunde man verkligen skapa något nytt för solen att lysa på, eller kunde man bara omplacera det som redan fanns? Hans station ropades ut i tågets högtalare. Vad spelade det för roll om han gick av eller stannade? Av ren vana tog han sina ägodelar och ställde sig upp, sina tankar till trots. Han lämnade tåget och gick ut på den övergivna perrongen.

Halva himlen var svart med ett fåtal stjärnor skinandes, medan den andra halvan snart skulle vara lika svart trots att det var en tunn rosa linje vid horisonten. En kort och ganska behaglig promenad i sensommarens värme skulle föra honom till hans lägenhet. Promenaden hade varit behaglig, det vill säga, om det inte hade varit för de tre orden som fortfarande upprepades i hans huvud. Detta och en massa andra tankar hemsökte honom under resten av den natten. Han kunde inte skaka av sig tankarna, oavsett hur mycket han försökte. Som tur var hade han kommit hem en fredagskväll, vilket innebar att han inte hade något inplanerat följande morgon. Brist på sömn kunde man hantera så länge man inte behövde jobba hårt följande dag.

När han gick upp klockan tio på morgon, efter fyra timmars sömn, satte han på sig sin morgonrock, satte i två toastmackor i brödrosten och startade datorn. Eftersom han alltid hittat bra svar på Wikipedia så sökte han, något road av sin egen idé, efter ”Livets mening” i dess gigantiska databas. Han hittade som vanligt en artikel. Han började läsa. Men artikeln hade ett alltför avancerat språk för att han skulle känna sig bekväm, så han kollade på rubrikerna. Han kunde inte hitta något som tilltalade honom där heller. Han satte sig i soffan och frågade sig själv vad han kommit på dittills och började rita tankekartor. Han frågade sig själv: ”Finns det en mening med livet?” Han hade inget svar. Eftersom han inte hade något svar, skrev han två separata papper, det ena med svaret ”Nej” och den andra med svaret ”Ja”. Härifrån kunde han fortsätta. Han hade fullständigt glömt bort sina mackor i brödrosten, han hade viktigare saker i åtanke. Även om han verkligen ville svara ”Ja” och undersöka det alternativet först, ville han också vara rationell och täcka alla möjligheter, och därför började han istället med ”Nej”.

Vilka var de logiska följderna av att det inte fanns någon mening med livet? Då skulle vi inte ha något att leva för. Varför skulle man då leva? Det finns inga anledningar. För vad är väl meningen med livet annat än anledningen till att vi finns och ska fortsätta finnas? Självmord skulle vara en frestande tanke – åtminstone för just honom, som under många år brottats med livets meningslöshet och sorger. Om det inte finns någon mening med livet, skulle det inte heller finnas någon mening med andras liv, tänkte han. Det skulle innebära att mord inte borde vara olagligt eller omoraliskt. Och ifall någon skulle åka i fängelse, vad skulle det spela för roll? Det finns ingen anledning att inte vara där. Inte några logiska anledningar utifrån denna förutsättning i alla fall. Det skulle dock inte vara så trevligt att vara i fängelse, men vad skulle det spela för roll för andra människor? Självfallet skulle människovärde också vara en illusion. Ifall det inte finns någon anledning till en varas existens eller användning av en vara, så har den inget värde. Du köper inte något utan en anledning. Rysande vid tanken, kände han sig färdig med det alternativet. Därmed vände han sig till ordet ”Ja” som var skrivet i stora bokstäver på det andra pappret.

Han kände sig något uppmuntrad av det positiva ordet, och i bättre stämning tack vare den barnsliga handstilen. Efter att ha tänkt en stund, kom han till en intressant frågeställning: Om det fanns en mening med livet, vem skulle då bestämma denna mening? Han hade hört diskussioner om detta på gymnasiet. Religiösa galningar och lika tokiga ateister försökte alltid övertyga varandra om de olika meningarna med livet. Han försökte minnas vad de faktiskt hade sagt. Han hade funnit diskussionernas hetta motbjudande och hade dragit sig undan närhelst de inträffat. Några av ateisterna hade nämnt att ”vi själva bestämmer anledningarna för våra liv, våra meningar.” Genom att göra en liknelse med en handelsman med en vara hade de troende sagt att hans vara inte kan bestämma sitt eget värde eller sin egen mening, utan att enbart handelsmannen eller skaparen kan göra detta. De icketroende svarade dock att det inte var samma sak. ”Vi har ingen skapare, ingen anledning, men vi kan komma på en själva.”, något liknande mindes han att de hade de sagt. Medan han tänkte en stund över påståendet kom han på att ateisterna faktiskt erkänt att de inte hade någon riktig mening, vilket ledde dem tillbaka till alternativet han redan eliminerat. Han funderade än en gång över alternativet ”Nej”, men tyckte fortfarande att det var mycket bristfälligt. Trots detta var han tvungen att lämna alternativet öppet, ifall han inte hade någon annanstans att ta vägen. Dock visste han att om detta var sant, att det inte fanns någon mening med livet, så skulle han begå självmord. Han skulle inte kunna komma på en mening på egen hand. Alldeles för många hade sagt till honom att han var värdelös och att han inte hade någon anledning att leva. Andra människor kanske kunde hitta på sin egen mening med livet att trösta eller lura sig med – meningen hade ju på intet sätt varit verklig då den inte hade någon förankring i ens faktiska existens utan var helt påhittad och lika godtycklig som ingen mening alls. Mannen tänkte för sig själv: kanske en riktig mening med livet faktiskt innebär att det finns någon som bestämmer meningen. Någon som formar oss för ett syfte. Eller något. Dock var tanken på ”Någon” mycket mer attraktiv, eftersom liknelsen med handelsmannen och varan lämnat sitt spår av mänskliga varelser i tankarna. ”Om vi valde våra egna meningar skulle de bara vara påhittade, och allt vore en lögn. Självmord vore det enda logiska sättet att se igenom den lögnen. Om något annat valde åt oss, något som skapade oss, då skulle vi verkligen ha ett liv värt att leva, leva för det syftet.” Oavsett var något tvunget att bestämma meningen, syftet – om det fanns, det vill säga. Klockan slog tre.

Tankarna som är nedskrivna är enbart en sammanfattning. Hans sinne vandrade iväg åt alla håll i försök att finna kryphål. Men det kunde han inte. Han insåg att han inte ätit på hela morgonen, och att han började få ont i huvudet. Han tog sina kalla bröd från brödrosten, kvarlämnade från morgonen, och hällde upp lite äppeljuice. Det var ingen avancerad måltid men god nog, speciellt för en hungrig man. När han ätit klart så passerade några tankar som handlade om äpplen. (Han kunde inte hjälpa det, han stirrade på juicepaketet) Han tänkte på Isaac Newton och gravitationslagen. Han tänkte på sin ungdom, när han och hans vänner inte alldeles för sällan hade pallat äpplen från grannens gård. Han undrade också varför klumpen på strupen kallades för Adamsäpple, och för en kort stund skrattade han för sig själv tack vare ett skämt han nyligen hört om äpplen och maskar. Han satte sig ner i soffan igen, nu med mycket mer energi men även mycket mer förvirrad. Han hade glömt bort alla sina filosofier om livet. Inte långt därefter somnade han.

När vår filosof vaknade upp tog det inte lång tid innan han fann sina tidigare anteckningar. Vad kunde möjligen bestämma vår mening, vårt värde? Han funderade en stund. Hans första tanke var att en människa skulle göra det, en monark, eller regeringen på något sätt. Vad skulle då vårt syfte och vårt värde ligga i? Ifall regeringen skulle välja, så skulle det vara samhällsvärdet i ekonomi. Det skulle skapa ett hårt samhälle, om regler skulle bli satta enligt ekonomiska värden, tänkte mannen. Den som inte hade ett jobb skulle då vara mindre värd, varför skulle han leva? Vem som helst som hade ett handikapp skulle avlivas omgående, kostnaden för deras omsorg skulle vara för hög. Privat ekonomi skulle också vara problematisk. Om någon var rik så skulle den genast bli en måltavla för regeringen; De borde ha pengarna. Vår filosof lät tankarna gå till Förintelsen. De svaga som blev dödade hänsynslöst, och de rika judarna dödade för att bekosta kriget. Allt detta gjordes genom valet av deras ledare, som bestämde att judarna inte hade något värde i nationens ögon. Statligt val av värde och mening kunde inte vara korrekt, eller? Kunde någon människa bestämma? Skulle inte hon bli påverkad av sin egen bakgrund? Hon skulle sätta sig själv som standarden för en perfekt människa, och sedan döma resten. De som skiljer sig mest från en själv, är de som är minst värda. Nej, det kunde inte stämma. En enda människa eller en regering kunde inte bestämma värdet eller målen.

Kunde någon annan art, som apor eller fiskar, bestämma? Nej, samma problem skulle uppstå, svarade mannen i sin monolog. Den arten skulle döma efter sin egen standard. Kunde stenarna bestämma? Icke, skrockade mannen för sig själv. Han tyckte att det var dårskap att ens tänka på en sten som bestämde något. Han tänkte åter igen tillbaka till sina gymnasieår och de religiösa galningarna. ”Skaparen bestämmer syftet” fångade hans intresse. Alla kreativa varelser skapar av någon anledning. En byggmästare bygger ett hus för att skydda den hemlösa familjen från väder och vind (eller av den enkla anledningen att få betalt). Hammaren var skapad för att man skulle bygga med den. Dock kunde den missbrukas om den användes som vapen. Han begrundade ordet ”missbruk”. Förutsätter inte det ordet att det finns ett syfte, mål eller en mening, något rätt sätt att bruka varan? Hammarens skapare måste vara den som bestämmer vad missbruk innebär för just hans specifika objekt. Kan någon annan bestämma syftet? Kan någon annan bestämma varför den hammaren var skapad? Syfte och mening måste förutsätta att objektet blev skapat. Skapat av ett sinne som bestämt sig för ett syfte. Man kan dock skapa av inga skäl alls eller godtyckliga skäl, därför innebär inte skapelse nödvändigtvis syfte. Men nu var ju inte frågan om ifall det skett en skapelse eller inte, utan om det finns ett syfte och en mening med livet. Och om det finns ett syfte, förutsätter det syftet ett meningsfullt ursprung – ett slags skapare. Helt plötsligt var inte de religiösas ord riktigt lika dåraktiga i vår filosofs ögon.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Genom tron vet vi


I tidigare bloggposter har jag delat tankar om hur den kristna tron är beskaffad. Jag har gång på gång gjort gällande att det finns betydligt mer som talar för en tro på Gud, om än inte vilken Gud som helst, än för tron att någon Gud inte skulle finnas.

Låt mig nämna några skäl till varför jag tror att Gud har talat klartext i sitt ord och att själva gåvan att kommunicera med ord är en bra indikator på det som ordet hävdar om oss: vi är verbalt kommunikativa varelser som trots alla lögner som också omger oss ändå kan tala sanningen.

Det första för mig avgörande skälet är den beskrivning av människan sådan hon är som föreläggs på i stort sett varenda sida i bibeltexten. Det är själva det faktum att om jag lägger en bibelsida bredvid en dagstidning så finner jag att de beskrivningar av mänsklig aktivitet som omger mig i båda texterna inte bara samstämmer i en beskrivning av människans beteende utan också bekräftar den moraliska ambiens som hela tiden finns där. Vi blev utestängda från ett paradis, men slutar inte tro oss om att bygga en replik. Vi lärde oss skillnaden mellan gott och ont men saknar förmågan att konsekvent göra det goda. Vi beskrivs av bibeln och av samtidens krönikörer med samma slag av eftermälen och tillmälen. Alla våra svagheter redovisas kristallklart i bibeltexterna, och det är inte så konstigt att vi känner igen oss, de är nämligen skrivna just av det skälet att vi skulle ta till oss insikterna om våra tillkortakommanden från andras misstag i det förflutna så att vi skulle slippa göra om alla misstag själva. Många av de misstag som människor kan göra är direkt dödande, varför det är smart att lära sig av andras misstag. Vi lever helt enkelt inte läge nog att göra särskilt många misstag på egen hand. Men det krävs ödmjukhet för att lära av andras misstag. Men här spelar den evolutionhysteriska villfarelsen in: i en helt grundlös tillförsikt om att hela tiden bli allt bättre och överlägsna tidigare generationers medlevare fnyser vi åt tanken att vi skulle vara dem lika som var så ”primitiva” att de inte ens hade smartphone.

 

image/jpeg
Vad är då en människa att du tänker på henne? En dödlig att du tar dig an honom?Psaltaren 8:5

Som student av människosläktet under snart sagt 70 år så har det varit mig till oändlig glädje att ha ett slags schablon för vad som är mänskligt möjligt och därför också troligt. När Pontus Pilatus förde ut den inför människomassan förhatlige Nasareén undslapp han sig en dramaturgisk gest: ” Se Mannen” sa han. (Just det: Ecce Homo kommer därifrån.)  Nu var den mannen i alla delar så annorlunda än alla andra män att blotta gesten retade upp folkmassan än mer. I sin ovilja att visa sig vara långt mindre människa än han var gjorde de som i allt väsentligt sker idag. De som visar oss på våra brister elimineras ur synfältet: alltså ”Korsfäst korsfäst.” Men det är inte bara individen som står dr dömd av massan som fångar min blick. Det är också hur enkelt det är att leda och förföra massorna i sig. 
I stort sett samma människor som den fredagsmorgonen vrålade sig hesa i pöbelrop hade bara någon dag tidigare hyllat honom som möjligheten till en uppfyllelse av ett tusenårigt hopp om politisk självständighet undan ockupanterna från än Grekland, än Egypten, än Persien än Rom. De laddade sina hyllningsrop med ambitioner som de hade grumliga förställningar om. Massans beteendeskala har gjort mig alltmer misstänksam mot alla massbeteenden. När någon hävdar att ”så tänker ju alla” inser jag oftast att då har nog massan blivit pålurad något som den inte begriper.
Min egen mor, nu 95 år befann sig i Berlins Olympiastadium när 100.000 propagandarusiga tyskar med hitlerhälsningens utsträckta arm vrålade Ja till Adolfs Hitlers fråga: ”Vill ni det totala kriget?”
Mor berättar: ”Jag hörde nån som skrek ja alldeles intill mig! Det var jag.. Hon var vid det laget bara en tonåring. Massornas lättleddhet beror på bristen av den själens ballast som bland annat utgörs av Guds närvaro i människan. Denna närvaro är inte en fråga om ’försanthållande’ utan om verklig närvaro av Guds egen ande.  Jag vet det är rena grekiskan för den som tror att kristen tro är en slags mental inställning enbart.

Det är för att vi genom skrifternas vittnesbörd lärt känna inte bara oss själva och vad vi är kapabla  till, utan också sett den lodlina som Gud själv håller upp för oss för vad som verkligen menas med att vara människa  som vi förstår ved som menas med att bli född på nytt. Ingen apologetisk artikel i världen kan så i grund förändra hela människan. Där hjärtat inte omformats och getts nytt innehåll har hjärnan liten nytta av kunskap.

Ett andra starkt skäl till att ha en kristen övertygelse kommer ur det som kallas för profetiorna: Mellan 1500 och 400 år före Jesu ankomst till världen gjordes det detaljerade förutsägelser om vad Han skulle komma att göra och säga och utsättas för under sina dryga tre decennier i livet. Detaljerna är så specifika att även den mest skeptiska människa med en god förmåga till att göra sannolikhetskalkyler blir häpen när det kan ställas upp en lista på mängder av kritiska ”tillfälligheter” (det är vad vaneskeptikerna kallar dem) som alla uppfylldes och bevittnades och nedskrevs för vår skull. Vad är bevis? I det flesta fall visar det sig att bevis är beroende på förutfattad mening. Det som någon inte anser kunna finnas får ju helt enkelt heller inte finnas för då faller ju allt. Exempel: Guds röst faller över en grupp människor som alla deltar i något de inte förfogar över. Några hör och förstår, de andra säger ”Oj vad det åskar idag”. (Oavsett om himmelen är klarblå vid tillfället.)  Närhelst en naturalistisk ’förklaring’ presenteras lockas människor att tro att det är allt som finns. Att själva naturen är ett enda gigantiskt under blir ju inte så tydligt med den piratlappen för båda ögona.

Den i nutiden mest dominanta profetiska verkligheten är att åse hur världen beter sig i och runt fenomenet det judiska folket. Igen: på punkt efter punkt uppfylls löften som Gud har gett till det judiska folket, och dag för dag sker det saker som var otänkbara före 1948. Men som nu uppfylls med allt kraftigare vridmoment. Det som sker i Israel och Jerusalem är den balanspunkt vid viken hela världens öden kommer att avgöras, så säger skriften och så agerar världens makter. Judeehat är hävstång för att jaga judar till Israel, Det är deras enda säkra tillflyktsort. Samma natner som driver dem ut hatar dem för att de bygger bostäder åt dem som drivs bort från sina gamla hemländer.  En viss Richelieu vid Napoleons hov blev ombedd att ge ett enda bevis för Guds existens. Svaret blev ’Les Juifs, monsigneur!” ”Judarna ers nåd.” Det äör förunderligt hur människor kan vara åsyna vittnen till ett dagligt inträffande av uppfyllda förutsägelser utan att ta någon notis om att det är på det viset.

För tänk om bibeln har rätt om den framtida historien? Då har den ju också rätt om den ursprungliga historien. After att ha studerat hela bibeln som ett sammanhängande dokument med en och samma berättelse i 66 volymer i snart 50 år har omfånget av dessäkthet och sanningshalt blivit en självklarhet. Den talar helt enkelt sanning om människans belägenhet, men hon ser sig ogärna i spegeln, för lögnen ger mer tröst. Jodå, har Bibeln rätt då sitter människan på pottkanten rejält. Och då kan det ju tänkas att människor reflekterar över vad det är som hon har missat. Så gladeligt som det svenska samhället har kastat ut de tio Guds bud lika surt skördas nu effekterna. ”Endast i dig min Gud finner mitt hjärta sin ro” Hette det förr då när budet om att sätta Gud först var normalt (inte så att alla som sa det gjorde det, men ändå) Titta nu på hur bra vi klarar oss med psykofarmaka i miljardkronors klass, hur generationer saknar framtidshopp. Se hur ’du skall inte ha begär till din nästas ..någonting’ har ersatts av ett lögn och stöldvälde utan motstycke. Hur avund höjts till skyarna som ’kamp för mina rättigheter’. Ja listan kan göras precis hur lång so helst. Den disintegration som samhället uppvisar har direkta kopplingar till det som har skett i historien, ända tillbaka till början.

Så även om jag bortsåg från den personliga och dagliga gemenskapen med Gud genom Guds ande och Guds ord så skulle jag ha överväldigande bevis för att bibeln måste vara sannare än allt annat som är skrivet. (Inklusive denna bloggtext!)
Och vet ni vad: alla angreppen på Bibeln och möjligheten att den talar sanning bekräftar tilltron till den hundra gånger om. Något som så ivrigt förnekas måste ju slå hårt på någon nervknut i botten på denna mänsklighet, att den febrilt kämpar emot ända till sin död och egen undergång, hellre än att kapitulera inför den Gud i vilken vi alla lever, andas och är till.

Men ser ni: oavsett vad vi tror eller inte, så kommer alla att böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre. Det är bara så klokt att göra det friviligt! Medan man har liv nog att komma på bättre tankar.

/ Björn Donobauer  Doncaster 7 November